Magnuz.se Stjärnhimmelspekare

Magnuz.se - Astronomi - Stjärnhimmelsvyer - Stjärnhimmelspekare

Magnuz of Sweden astronomiska pekare på stjärnhimlen i form av linjer genom kända stjärnor som pekar ut andra stjärnor, stjärnbilder eller astronomiska objekt.

Vyerna är gjorda i ekvatoriella koordinater, centrerade på den andra stjärnan av de två som utgör pekaren.

Var och en av de 47 vyerna finns i två varianter, den ena med bara stjärnorna och en pekare, och den andra med stöd i form av stjärnbildernas förkortade namn, de linjer man kan rita mellan stjärnorna för att märka ut stjärnbilden, det s.k. ekvatoriella koordinatnät som man brukar använda för att ange himlakroppars läge på stjärnhimlen, uppdelat i 24 klyftor om 15° av rektascensionens 24 timbågar som sträcker sig från den himmelska nordpolen till den himmelska sydpolen, och i 18 skivor om 10° av deklinationens cirkelbågar parallella med den himmelska ekvatorn, den s.k. ekliptikan som markerar Solens årliga skenbara vandring över stjärnhimlen genom de 12 stjärnbilder som ingår i zodiaken och som ligger till grund för astrologi och horoskop, och den s.k. galaktiska ekvatorn som markerar den skiva av stoft, gas och stjärnor som sträcker sig ut från "midjan" på vår egen galax Vintergatan.


Innehåll

Innehåll på den här sidan.

Upp


Vyer

Hemisfärvyer av stjärnhimlen.
Klicka på vyerna för fullstora (2048x2048), zoombara bilder.


Upp


Teckenförklaringar

Förklaring av linjer och text på vyer av stjärnhimlen.

Linjer

Linjer på vyer av stjärnhimlen.

Upp


Stjärnbilder

Stjärnbilder på vyer av stjärnhimlen.

Upp


Bakgrund

Bakgrund och historik om stjärnhimmelspekare.

De av utrymmesskäl använda förkortade stjärnbildsnamnen är de av IAU (International Astonomical Union) föreskrivna trebokstavsförkortningarna för stjärnbildens latiniserade namnform. De grekiska bokstäverna före stjärnbildens namn eller förkortning tilldelas ofta men inte alltid stjärnorna i stjärnbilden antingen efter stjärnornas ljusstyrka, med alfa för den ljusstarkaste, beta för den näst ljusstarkaste, o.s.v. Andra tilldelningsgrunder kan vara stjärnbildens geometri eller historiska skäl som att stjärnbilden tilldelats eller fråntagits stjärnor av astronomer under sin existens, så att vissa nya ljusstarka stjärnor fått "sena" grekiska bokstäver och vissa grekiska bokstäver inte används längre då deras ursprungliga innehavare inte längre hör till stjärnbilden.

De gamla grekerna, eller snarare deras sentida ättling, den grekisk-egyptiske astronomen, geografen och matematikern Ptolemaios, ca 90-170 CE (common/current era=e.Kr.), i hans astronomiska verk Almagest från ca 140 CE, lämnade efter sig 48 antika stjärnbilder, men lämnade den för grekerna osynliga sydligaste stjärnhimlen, och områden av stjärnhimlen utan någorlunda ljusstarka stjärnor, tomma. Modernare astronomer fyllde dock i dessa med nya stjärnbilder.

Holländaren Petrus Plancius, 1552-1622 CE, med en vurm för exotik, lade till 15 nya stjärnbilder i slutet på 1500-talet, bl.a. Paradisfågeln, Giraffen, Kameleonten, Svärdfisken, Tranan, Lilla vattenormen, Indianen, Enhörningen, fågel Fenix, Tukanen och Flygfisken.

Polacken Johannes/Jan Hevelius, 1611-1687 CE, med en vurm för djur, lade till 7 nya stjärnbilder i slutet på 1600-talet, bl.a. Jakthundarna, Ödlan, Lilla lejonet, Lodjuret och Räven.

Fransmannen Nicolas-Louise de Lacaille, 1713-1762 CE, med en vurm för teknik, lade till 15 nya stjärnbilder i mitten på 1700-talet, bl.a. Luftpumpen, Gravstickeln, Cirkelpassaren, Ugnen, Pendeluret, Mikroskopet, Vinkelhaken, Oktanten, Målaren eller egentligen målarateljén, Kompassen, Rombiska nätet, Bildhuggaren eller egentligen bildhuggarverkstaden, och Teleskopet.

Tysken Caspar Vopel, 1511-1561 CE, bidrog med att formalisera den egentligen gamla stjärnbilden Berenikes hår på 1500-talet. Flera av Plancius och Lacailles stjärnbilder hade redan tidigare föreslagits av andra astronomer, men det var "giganterna" som bokstavligen satte dem på kartan eller på sina stjärnglober. Den antika, jättelika stjärnbilden Skeppet Argo delades upp i de nuvarande mer hanterliga stjärnbilderna Kölen, Akterskeppet och Seglen. IAU frös 1928 CE stjärnhimlen från fler omdaningsförsök till de 88 stjärnbilder vi har idag.

Åtminstone tidigare hade många en ungefärlig uppfattning om formen på åtminstone de mer framträdande stjärnbilderna och asterismerna. Asterismer är framträdande mönster av stjärnor som inte är egentliga stjärnbilder, som t.ex. den tydliga Karlavagnen är en asterism i den större men vagare stjärnbilden Stora björnen, och Sommartriangel består av de tre ljusstarka stjärnorna Vega i stjärnbilden Lyran, Deneb i stjärnbilden Svanen och Altair i stjärnbilden Örnen, som i Europa är synliga och står ganska högt på stjärnhimlen ljusa sommarnätter då de flesta andra stjärnor drunknar i bakgrundsljuset. Däremot var det ofta svårt att veta var på himlen man skulle titta för att hitta dem. I den antika astronomin beskrevs inte stjärnornas lägen av koordinater som de vi använder idag, utan av mer eller mindre fantasifulla beskrivningar av var stjärnorna låg i förhållande till andra mer kända stjärnor eller asterismer.

Den grekiske astronomen, geografen och matematikern Hipparchos, ca 190-120 BCE (before common/current era=f.Kr.), sammanställde den första västerländska stjärnkatalogen med koordinater, för ca 850 stjärnor ca 135 BCE, men koordinaterna sågs av samtida främst som en matematisk övning av "trigonometrins fader", ett smeknamn Hipparchos fick för sitt omfattande arbete med att utveckla trigonometrin, bl.a. för astronomiska ändamål. Stjärnkatalogen i original är förlorat men den återgavs med omräknade koordinater och en del tillägg i Ptolemaios verk Almagest.

Araberna, bärarna av islam och den för västerlandet förlorade antika kulturen och vetenskapen under den kaosartade tidiga medeltiden i Europa, efter det Västromerska Rikets fall och folkvandringstiden, sammanställde nya stjärnkataloger med koordinater från antika, persiska och indiska astronomiska verk. Det kristna västerlandet fick tillgång till dessa främst genom återerövringen av den iberiska halvön, Spanien och Portugal, från morerna under senare delen av medeltiden.

Ännu långt in i modern tid använde sig dock astronomer av de gamla och nyare beskrivningarna av relativa lägen snarare än av de svåranvända tabellerna. Det var först på 1800-talet, då teleskopen började få s.k. ekvatoriella upphängningar som gjorde att man enkelt kunde ställa in dem enligt tabellerna, först tillämpat av den tyske fysikern Joseph von Fraunhofer, 1787-1826 CE, på 9" (23 cm) refraktorn (linsteleskopet) i Dorpat (nuvarande Tartu i Estland) 1824 CE, som de professionella astronomerna verkligen började använda tabellerna. Amatörastronomer och astronomiintresserad allmänhet fortsatte dock att använda de mer behändiga, ofta antika, beskrivningarna av relativa lägen ända in i våra dagar.

Den antagligen mest kända, använda och viktigaste stjärnpekaren, först i sammanställningen här, visar hur man hittar Polstjärnan genom att använda den kända och lätt igenkännbara asterismen Karlavagnen. Karlavagnen står alltid över horisonten på nordliga breddgrader, bl.a. Sverige, och är synlig en stor del av dygnets mörka timmar även i bl.a. Kontinentaleuropa, Brittiska öarna, USA, Japan, Korea och norra Kina. Om man drar en tänkt linje genom de två stjärnorna längst bak på "vagnens flak", eller längst ut på skopan i den engelskspråkiga motsvarigheten "the big dipper", och följer den "uppåt" ca 6 gånger avståndet mellan de två stjärnorna så kommer man till en "ensam" ganska ljusstark stjärna som är Polstjärnan. De två stjärnorna i Karlavagnen är Merak, beta i Ursa Major / Stora björnen, och Dubhe, alfa i Ursa Major / Stora björnen, medan målet är Polstjärnan eller Polaris, alfa i Ursa Minor / Lilla björnen.

Polaris har varit och är delvis fortfarande viktig inte bara för astronomerna utan även för sjöfarten, då den är "den punkt runt vilket allt roterar" och för navigatörer på norra halvklotet en mycket enkel visare av vilken latitud man befinner sig på, som är densamma som Polaris höjd över horisonten, för 500 år sedan dock på 3,3° när, och idag på 0,6° när, skillnaden beroende på jordaxelns långsamma "vinglande", den s.k. precessionen som tar ca 25 772 år för ett varv.

Övriga pekare utgår till stor del från linjer mellan olika stjärnor i Karlavagnen (19 av 47), Karlavagnen och stjärnor i andra redan utpekade stjärnbilder (12 av 47), och runt Orion (9 av 47), också en framträdande och lätt igenkännbar stjärnbild.

Upp


Procedurer

Procedurer för att skapa materialet till den här sidan.

Upp


Logg

Omvänt kronologisk long av uppdateringar som berör den här sidan.

Upp


Den här sidan, https://magnuz.se/astro/views/rays.html, © 2023-2024 Magnuz of Sweden,
skapades 2023-11-21 och uppdaterades senast 2024-02-04 av Magnuz of Sweden.